,

att vara gravid och heta sanna var ett rent helvete första 25veckorna.

jag hade precis skrivit på min nya tjänst på förskolan och det började i ren tortyr.

blev sjukskriven nästan direkt och känns som att jag mer eller mindre bodde på näl

med en nål i armen för att få dropp. jag sprang på provtagningar varje vecka.

jag spydde som en jävla gris. det där "jag är gravid och spyr, mår lite illa" är rena

himmelriket för att jämnföra. jag hade tur om jag bara spydde 20 gånger på en dag.

och folk tror väl jag överdriver. men nej, 20gånger var en bra dag.

jag spydde så fort jag drack eller åt någonting, kände jag lukten av melkers parfym han

har till jobbet spydde jag. i flera veckor låg jag bara i sängen och gick upp runt 16-17 

tiden när melker kom hem från jobbet. efter vecka 30 så avtog det och jag spydde max fem gånger

om dagen och mådde lite lite illa. men för mig var det att leva som en prinsessa.

jag kunde gå ut bland folk, gå promenader, jag skippade spypåsen osv.

innan så åkte jag och melker typ ingenstans för fick alltid ha med mig en spypåsen.

 

sen när dagen kom som neo var beräknad (30/10) så gick jag på högvarv.

men ingen unge.

vattnet gick natten till söndagen den 6e februari. och jag ringde in för en kontroll.

dagen efter på söndagen så sa en sköterska att mitt vatten inte hade gått.

och jag ville typ slå henne för att jag var så arg och menade på att hon är helt

dum i huvudet - för mitt vatten har gått. fick då en ny tid till måndagen till en annan sköterska.

och väl dagen efter så hann jag knappt upp i gynstolen riktigt fören hon säger:

"behöver inte kolla mer. ser klart och tydligen att det rinner vatten från dig"

hade lust att leta upp gårdagens sköterska och skrika henne rätt i ansiktet.

fick en tid för igångsättning tisdag 8e feb.

men vi kom inte så långt eftersom natten mot tisdagen drog allt igång.

vi var på plats inne i förlossningsrummet 04:45 och då hade jag "helt okej ont"

alltså inget märkvärdigt. men ni som känner mig vet att jag var så jävla rädd för

förlossningen så jag ville ibland säga upp mig från livet och dö typ, så rädd.

därför valde vi att komma in i tid och få flytta in på förlossningen tills det var dags.

vi gick ner för att äta en räkmacka, såg två disneyfilmer och jag klarade mig fint med

bara en värmekudde på magen. det gjorde ont, men inte ont ont. visste att helvetet väntade

runt hörnet liksom. klockan blev 15:00 och jag var öppen 4cm, kände fortfarande typ ingenting.

vi chillade på rummet och jag tog ett bad eftersom vi hade badkar där inne.

17:00 smällde det till och då började det göra ont, fick stanna upp och andas varje gång och

bad om lustgasen. tog den några gånger och insåg att dom fan får ta ryggbedövningen.

18:00 sätts den in och jag var öppen 6cm. när den slog in så levde jag som en kung.

smärtan var borta och jag insåg att jag fan ska gifta mig med människan som uppfann den

bedövningen. halleluja! öppnade mig från 6cm till 10cm på två timmar och jag kände ingenting

där emellan. eller jo, lite ont och tog hjälp av lustgasen ibland. somnade lite då och då.

när klockan var 20:00 drog mina krystvärkar igång och jag sa några hundra gånger att jag ville

ge upp och att dom får snitta mig, haha! men sen somnade jag igen, mitt i krystvärkarna.

vaknar och hörde bara "vakna, du måste krysta allt va du kan nu sanna"

bedövningen hade tagit så hårt på mig så kände knappt av värkarna.

MEN.. neo föddes 21:06.. och från ca 20:50 sa jag nog tusen gånger att jag inte orkade mer.

det gjorde absolut inte ont, men jag var så slut.

tänk att du är ute och springer, och när du inte orkar så slutar du att springa. 

typ samma här, bara det att jag måste fortsätta orka för att få ut ungen.

krafterna var helt borta.. men TILLSLUT var han ute.

 

och nu i efterhand så skrattar jag åt min förlossningsrädsla.

det gjorde ondare att spräcka skallen.

melker har sagt flera gånger att jag var grym. han var imponerad över att jag klarade 

det så bra. och det är jag med! ingenting gjorde egentligen skit ont. eller jo, några gånger.

det som var värst var ju att man var slut i kroppen. man tog i med all sin kraft.

hade träningsvärk flera dagar efter i armar och ben eftersom jag tryckte ifrån med benen och

pressade med armarna i varje krystvärk.

men absolut, nästa gång är jag mer förberedd och vet vad som väntar.