,

tre månader av villkorslös kärlek.

vår lilla kärlek blev tre månader den 8:e feb.

den första månaden gick segt som fan. när neo blev fyra veckor kändes det på riktigt

som om vi haft honom i en halv evighet. men nu, tider bara rinner iväg.

han var nyss nyfödd?

 

och nu har han kommit in i nån as rolig fas som jag inte ens önskar min värsta fiende.

men ni med barn kan nog relatera så hårt. jag vill ibland (ofta) skrika allt vad jag kan,

samtidigt som jag vill slå varenda människa som försöker prata med mig.

och "men han är en så snäll bebis" vill jag bara köra upp någonstans, typ så.

tydligen en fas dom kommer i. jaha, men hur jävla länge ska han vara i den fasen?

 

neo har ALLTID vart en supersnäll bebis, skrikit max fem minuter, om ens de sen han föddes.

nöjd, kan vara hos vem som helst när som helst, sovit bra, ätit bra. ja, ni vet sån där

bebis som alla andra är avundsjuka på för att han är så snäll.

men nu då? han är precis lika snäll som hinnan halva dagen. men mot kvällen har

det blivit en rutin att han skriker och är gnällig samma tidpunkt varje dag.

och jag blir knäpp. igår var han så trött samtidgt som han fick sin skrikattack och

vägrade sova. och förr har jag bara kunnat sätta mig med honom och han somnar på

två sekunder. nu behövs det nästan ett schema för hur man får honom att somna.

sagt åt mig själv många gånger.. andas sanna, andas.

tack som fan att vi är två i det här! grymt imponderad av alla ensamstående.

dom kan fan inte ha det lätt.

men såklart. när allt är över och han somnar så är jag lika glad igen.

för oavsett så är han det allra bästa vi har♥